ibland känns det som att varje steg framåt innebär två bakåt. som att ingenting riktigt vill gå hela vägen. man famlar lite utan en riktigt fast punkt. så händer det något och man är på banan igen. jag har konstaterat att livet är jävligt svårt ibland. det bara är så. och de är bara att acceptera. egentligen tror jag att vissa saker man upplever som fruktansvärt dåliga lyfter upp det andra till något mycket högre. low point is low. men high point är så jävla high. så man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. sämst och fantastiskt på samma gång.